Funktionsrätt Göteborg har träffat skådespelarna Astrid Steen, Emelie Ekendahl och Evelina Charlie Larsson från Teater Kattmas ensemble och dess regissör och konstnärlige ledare Hans Sjöberg. Det blev ett livligt samtal om teatern, skådespeleriet och teaterns senaste föreställning ”Alla har rätt”.

28 oktober hade Teater Kattma premiär på föreställningen ”Alla har rätt”. Föreställningen består av 12 fristående scener med en aktör i varje. Scenerna har samlats i tematiska block och binds samman med korta film- och musikstycken, som ett collage.
-Effektfullt, säger skådespelaren Astrid Steen om den här scenlösningen.

Hans berättar att processen startade med frågan Vad är viktigast för mig, just nu? De 12 skådespelarna fick i uppgift att bestämma vad de ville berätta och gestalta, var och en för sig. I nästa steg träffade Hans skådespelarna en i taget för att diskutera vad de kommit fram till. Därefter startade individuella repetitioner med Hans.

-I det här läget var min uppgift främst att tillföra mer eller mindre dramaturgi till skådespelarnas egna material och att vidareutveckla var och ens berättelse efter behov, säger Hans.
Astrid och Emelie berättar hur deras scener kom till:
-Jag utgick från en bildutställning jag gjort tidigare, säger Emelie. Till utställningen hörde en 6 sidor lång text som jag bestämde mig för att göra om till en monolog om psykisk ohälsa. Och även om jag gillar humor och gärna använder mig av det, så tänkte att jag att det här, det tänker jag inte skämta bort. Jag ville ha den allvarliga tonen.
Hans nickar instämmande och tillägger:
– Emelies text var helt klar från början, dramaturgiskt sett. Som regissör var det bara att flyta med.
– Jag ville lyfta ett budskap, säger Astrid om sin scen. Det var viktigt att det skulle kännas angeläget, intressepolitiskt säger hon. Jag vill väcka något hos publiken, få reaktioner.
-Ja, inflikar Hans, du hade nästan skrivit en debattartikel! Men vi bearbetade den tillsammans tills dramaturgin satt.
-Ja, ler Astrid, det behövdes en omvandling. In med dramaturgin!

Det dröjde alltså ett tag innan de gemensamma repetitionerna började. Det skapade en positiv förväntan i ensemblen. Vad skulle de andras berättelser handla om?
-Det var så spännande att mötas första gemensamma repetitionen, säger Emelie och får medhåll av de andra runt bordet.
När regissören och skådespelarna talar om arbetet på teatern låter det lekfullt. Det handlar förstås om engagemang och hårt jobb, men också om att ha något bra gemensamt. Just det erbjuder Teater Kattma. Det är ett kreativt sammanhang där alla vet att det är självklart att jobbet utgår från allas olika förutsättningar. Metoden på Kattma präglas av att skådespelaren och berättelsen, eller budskapet, är i centrum.

Hans beskriver ett arbetssätt som kännetecknas av workshops och improvisationer där medskapandet är avgörande.
-Och struktur, betonar Hans, struktur är oerhört viktigt i kreativa sammanhang.
Astrid, Evelina och Emelie håller med.
-Struktur är jätteviktigt för mig, säger Emelie. Det är så skönt med Kattma för jag vet att allt jag behöver för att funka kreativt finns här, tydligt och klart. Och så slipper jag för en gångs skull att vara den ”jobbiga typen”, den som tjatar om struktur och ordning.
-Och, tillägger Emelie, det går faktiskt inte att tänka utanför boxen om det inte finns nån box från början!

 Samtalet glider över i prat om scenografi. Än en gång blir det tydligt att skådespelaren är teaterns absoluta centrum. Teater Kattma jobbar inte med kulisser.
-Om du frågar folk som känner mig, säger Hans, så skulle alla säga att Hans aldrig har nån scenografi. Och det är sant, tillägger han.
Skådespelarna bekräftar detta och fortsätter:
-Utan en massa scenografi får små gester stor betydelse, säger Evelina. Kroppen står för agerandet och blir tydligare. Det kan räcka att jag pekar, fortsätter Evelina och sträcker ut ena armen för att visa.
-Ja, jag tycker det skapar en slags öppenhet gentemot publiken, tillägger Emelie. För tolkningar alltså. Själv har jag bara en stol i min scen.
-Ja, det handlar om att skapa mycket av lite, säger Hans.
Sen förklarar Astrid, Evelina och Emelie att det är skådespelarens ansvar att förmedla en känsla till publiken.

Repetitionerna och arbetet med den aktuella föreställningen har varit som en personlig resa för skådespelarna. Att använda sig själv och egna erfarenheter kan såklart vara knepigt. Hur mycket kan egentligen berättas offentligt? Var dras gränsen mellan det som är personligt och det som är privat? Det är frågor som ensemblen har diskuterat under repetitionstiden.
-När vi repeterade insåg jag att det inte var några problem att vara personlig. Jag kunde säga allt, och vad som helst, utan att vara privat, säger Emelie.
-Jag ville verkligen att skådespelarnas egna erfarenheter och deras vilja att påverka omgivningen skulle vara tydlig, säger Hans om ”Alla har rätt”. Men jag är alltid noga med att understryka hur viktigt det är i en gestaltning att våga vara personlig utan att bli privat. Skådespelarna använder sina erfarenheter, men de gör teater av det.

Att få reaktioner är förstås avgörande för de agerande och både Hans och skådespelarna berättar att publiken reagerar med både skratt och gråt. Emelie förklarar hur hon ser på det:
– Jag vet vad jag vill berätta, men jag kan inte bestämma vad eller hur andra upplever det.
Samtalet närmar sig sitt slut. Fler och fler skådespelare i ensemblen dyker upp. Det är snart dags för kvällens föreställning. Dessförinnan ska hela ensemblen med skådespelare och tekniker ha en gemensam samling och sen finns tid för var och en att förbereda sig på sitt sätt.
-Alla har jobbat hårt med den här föreställningen. Och professionellt, avslutar Hans.

”Alla har rätt” har spelats söndagar och måndagar i november, på Dalheimers Hus. I december ges ett par föreställningar i förkortad version för tjänstemän som deltar i Göteborgs Stads funktionshinderkonferens.

 

Från vänster syns Astrid Steen, hans Sjöberg, Emelie Ekendahl och Evelina Charlie Larsson.

Från vänster Astrid Steen, Hans Sjöberg, Emelie Ekendahl och Evelina Charlie Larsson.