Funktionsrätt Göteborg har träffat danspedagogen Jenny Sandgren Wahlström för att prata om arbetet som bedrivs inom Dansutbildningen Språng. Jenny är verksamhetsledare och berättar att det hela började som ett projekt som finansierades av Allmänna Arvsfonden 2015. Sen våren 2018 fortsätter Språng sitt arbete i form av en ideell förening som erbjuder inkluderande dansgrupper för personer med och utan funktionsvariation. I Danskompaniet Spinns fullt tillgängliga dansstudio vid Järntorget bedrivs dessa dansgrupper för barn, unga och vuxna från 4 år och uppåt.

Jenny berättar att utgångspunkten i arbetet är att det ska vara fullständigt självklart att det är det gemensamma intresset, dansen, som binder deltagarna samman, oavsett olika behov och funktionsvariationer. En annan viktig aspekt är en medveten normkritisk hållning till kroppen.

-Den normativa synen på kroppen är så tydlig inom danskonsten, förklarar Jenny. Vi vill ifrågasätta den och utforska danskonstens möjligheter utifrån individuella förutsättningar. Vad kan vi göra med och utan rullstol? Med och utan synnedsättning eller andra funktionsvariationer? Att ifrågasätta normen och upptäcka nya uttryck i mötet mellan olika funktionsuppsättningar är så spännande! säger Jenny entusiastiskt.

 
Verksamhetsledare Jenny Sandgren Wahlström

Språng driver även ett semiprofessionellt danskompani för personer med danserfarenhet som är redo för större utmaningar – SpinnUnga. Det fungerar både som en utbildning och en praktik som förbereder för högre konstnärlig dansutbildning och det professionella danslivet. Den som antas in i SpinnUnga överlåter sig till kompaniet i minst 1 och max 3 år.

-Det är viktigt för kontinuiteten. Dansen bygger på tillit och förtroende och det tar tid att skapa förutsättningar för sånt, därav den viktiga överlåtelsen, säger Jenny.

Inom Språng bedrivs arbetet i en och samma riktning, nämligen mot det mål som kulturpolitiken har beslutat om: kulturen ska vara tillgänglig för alla. SPRÅNG jobbar systematiskt och från grunden för att detta ska bli verklighet.
-Vi vill att alla ska kunna dansa på alla nivåer, från grunden till högre konstnärliga utbildningar och ut i det professionella danslivet oavsett funktionsvariation. Så är det inte idag och för att nå dit krävs ett långsiktigt arbete. Vi insåg ganska tidigt att vi var tvungna att komplettera dansgrupperna med ett påverkansarbete som också riktas mot politiken och utbildningsväsendet, säger Jenny.

Språng samarbetar i olika utbildningsinsatser och workshops, bland annat med Högskolan för Scen och Musik (HSM) och Dans- och Cirkushögskolan (DOCH). Syftet är att utbilda pedagoger och få barn med olika funktionsuppsättningar att mötas i ett gemensamt intresse. I vår väntar till exempel ett samarbete med Regionteater Väst där en särskoleklass möter en annan klass för att dansa tillsammans i en workshop efter en dansföreställning på Regionteater Väst i Borås.

Jenny berättar att barn mellan 4 och 7 år oftast har en ganska oproblematisk syn på varandras olikheter.
-Svårigheterna märks tydligast i grupperna från 8 till 18 år. Det är en känslig ålder och där är det svårare att få till integrerade grupper och det blir lätt särverksamheter i just den här ålderskategorin. Det är viktigt att börja tidigt, att visa på det självklara i att integrera. Mötesplatser gör att vi vänjer oss vid varann, trots våra olikheter, fortsätter hon.

Det krävs såklart en hel del för att hålla en sån här verksamhet igång, både i form av ideella arbetsinsatser och ekonomiska resurser. Vilka är de viktigaste verktygen i förändringsarbetet?

-Ekonomiska resurser! Det kommer att kosta ifall alla ska få förutsättningar för att kunna delta och bidra på sina villkor, men vi tror att det blir billigare och bättre för hela samhället i slutändan om vi har ett jämlikt samhälle där alla kan delta och bidra. För vår verksamhet innebär det till exempel extrakostnader att vi behöver vara minst två danspedagoger per grupp för att få det att funka för alla olika behov, säger Jenny.

-Om politikerna menar allvar med att kulturen ska vara tillgänglig för alla, då krävs att politikerna också tillsätter resurser för att möjliggöra målet. Det krävs kontinuitet. Resurserna behövs under lång tid så att vi kan bygga tillgängliga kulturverksamheter som blir bestående, och inte bara en massa tillgänglighetsprojekt som pågår en kort period men inte ger förutsättningar för personer med funktionsvariation att få ett rikt kulturliv i längden.

Jenny påpekar att det finns ännu en sak på listan över förutsättningar för att lyckas:
-Synliggörandet! Vi måste bredda normen i det vi visar upp. Ju mer olika vi ser, desto mer olika vänjer vi oss vid och begreppet för vad som är ”normalt” vidgas. Därför vill vi så mycket som möjligt sprida det vi gör och synliggöra våra medlemmar och dansare. Vi måste visa att allt som behövs är att vi vänjer oss vid varandra!

Innan vi skils åt hinner Jenny berätta om ett kommande projekt som dansutbildningen Språng drar igång i januari 2019, då tillsammans med Passalen. Projektet går under arbetsnamnet ”Vem får bidra?” och går ut på att bilda ett scenkonstkollektiv med cirka 50 personer, med och utan funktionsvariation, som jämlikt samskapar all scenkonst från ax till limpa. Arbetet kommer att organiseras i grupper där var och en deltar och bidrar utifrån sitt intresse av t ex teknik, scenografi, dans, teater och musik. Projektet kommer att följas av en dokumentärfilmare. I början av 2019 kommer Språng att aktivt gå ut och söka deltagare i åldern 15-25 år, men den som är intresserad av att delta i projektet kan redan nu kontakta Jenny via jenny@dusprang.se  Observera att projektet riktar sig till unga både med och utan scenkonsterfarenheter, och att gruppen väljs ut genom en ansökningsprocess liknande en audition.